I norra uppland i det gamla vallonbruket Strömsberg kolas det varje år en kolmila på den gamla kolgården.
Tredje fredagen i augusti tänds hon på morgonen och kolningen brukar ta c:a 5 dygn.
Men hur började det hela?

Intill ångsågen i Strömsberg så finns det en kolgård som länge har stått öde. I början av 1900-talet anlades denna kolgård och här kolades restmaterial från sågen som inte kunde användas till virke. Som mest var det c:a 20 milor som var under uppbyggnad, kolades eller man höll på att rivas ut.

Kolgården i början av 1900-talet

1955 lades kolgården ner men den allra sista milan kolades 1958 på usel björkved och det mesta av kolet blev kvar. Nu lämnades kolgården åt sitt öde och naturen tog sakta över.

Utdrag från Edvin Olssons arbetsbok

Våren 2004 blev vi, Thomas Lindström och Lotta Lund, nyfikna att testa på att kola en kolmila och fann vid kanten av kolgården en lugn glänta som skulle vara en fin plats.
Efter frågat markägaren om lov så påbörjades ett hårt arbete. Ved skulle huggas, marken skulle röjas och jämnas till, stybb skulle skottas fram och redskap tillverkas. För att vi skulle veta vad vi gav oss in i så var vi med en natt i Tärnsjö vid deras kolmila på hembygdsgården.
Från slutet av juli fram till 10 september 2004 då milan skulle tändas var det i stort sett dagligt arbete med något men det var spännande och roligt fast det var hårt slit att få göra något så speciellt. Det fanns de som inte trodde på detta men vi visste att vi skulle klara av detta.
Och så var det äntligen dags att få sätta fyr på vår första mila och kolningsdoften skulle återigen få sprida sin lukt över bruket. Nog trilskandes hon lite, för se vad vi var för ena kolare men vi klarade av det och Herbert Jansson, den nu bortgångne gamle kolaren från Leufsta bruk kom dagligen och tittade till oss och berättade många sköna historier.
När kolmilan gått klart fick hon stå en månad för avsvalning innan kolets revs ut.
Nu när vi visste att vi klarade av det så bestämde vi att detta skulle bli en årlig tradition, tredje fredagen i augusti kl. 09.00 tänds hon och på lördagen är det Strömsbergsdagen med kolbullar på kolgården.

Varför gör vi detta?
Vi vill visa hur en gammal kolningsplats såg ut och hur man kolar då dessa kunskaper är på väg att försvinna. En kolares liv var inte enkelt utan det var ett hårt slit. Kolaren var en av de viktigaste kuggarna i processen att tillverka järn.