Veden som huggs under våren är oftast ungskogsgallring, undertryckta träd som huggs ner så bättre träd får mer växyta. Man randbarkar för underlätta torkningen och reser in dem i kolvedsres. Kolvedsres har många olika namn beroende var i landet man bor, kors, klyp, klyk eller klipp är några namn.

Vad är ett kolvedsres?
Ur Hildings Bergströms bok, Handbok för kolare står det; För att underlätta vid lufttorkningen lägges resen så att kolvedens grovändar komma i korset, som vilar på en sten eller dylikt. Vedens toppändar skall i bottenparet vara isärlagda i ungefär 60 graders vinkel och de övriga toppändarna i tur och ordning utanför dessa. Res lägges i allmänhet i 1,0 till 1,2 meters höjd. Linjen genom slanornas skärningspunkt skall vara vinkelrätt mot den understa slanan. Höjden i reset mätes i korset från underkant av nedersta slanan, vinkelrätt mot denna, till överkant av översta slanan, alltså ej lodrätt.

Innan man påbörjar inresning av kolmilan ska en kolbotten göras i ordning. 
Man väljer ut en bra plats som som är plan och torr. Man rensar den från stubbar, rötter,stenar, all gräs och mossa. Nu har man en öppen yta som ska packas så den blir tätt. 
Finns det redan en kolbotten ska den ses över innan inresning påbörjas.

Nu är det dags att börja med inresningen av kolmilan och man börjar med att sätta en stock i mitten av kolbotten, hjärtstock eller kung som det kallas. På denna stock sätter man två vinklade kilar med en tvärslå som bildar en triangel. Denna triangel kommer att bilda tändtrumman och det är i den man sätter fyr på kolmilan. Man sätter också en riktstång som används att rikta veden mot, all ved ska riktas mot stången. 
Namnen hjärtstock, kung mm kan vara olika varifrån man kommer i landet, men inresningen är alltid densamma.

Nu är det dags att göra en brygga/golv som veden kommer att stå på. Denna brygga/golv gör att att luften kan strömma fritt under veden. 
Man börjar att lägga ut grova stockar ut från hjärtstocken, därefter lägger man klen ved, slanor eller rost som det kallas ovanpå som bildar golvet där veden kommer att stå på. 
När golvet är lagd kan man börja inresningen av veden. 

Man börjar med det klenaste veden och reser kring riktstången detta för det ska lättare ta fart när man sätter fyr på kolmilan. Nu gäller det att vara noggrann och se till att det är tätt och samtidigt få till lutningen så det faller efter under kolningen. Det också viktigt att varje stock är riktad mot riktstången, om man fuskar med detta kan kolmilan under kolningen vrida sig och öppna upp sig som en blomma. Om detta inträffar så går det inte att rädda kolmilan. 

Efter ett tag går man upp till grövre ved och det grövsta veden ska stå mitt i där det hinner torka ur ordentligt och hinner genomkolas under kolningsprocessen. Sedan går man ner i storlek och klenaste veden ställer man ytterst där det är som kallast. Hela tiden ska man se till att veden riktas mot riktstången, att det är tätt och bra lutning. 

När inresningen är klar är det dags att täcka kolmilan med granris men om man inte får tag på det går det bra med halm, täckpapp eller något som täcker veden och inte låter stybben rinna in i veden.

Nu när kolmilan är risredd  kommer det tunga arbete att täcka hela kolmilan med stybb. Stybb är en blandning av kolkross och jord och detta gör att kolmilan blir helt lufttät. När man gör kolmilan på en helt ny plats har man bara att jord att tillgå men vartefter fler kolmilor som kolas på platsen blandas kolkross med jorden. Stybb från gamla kolmilor som man kan finna i skogen får ej användas då de är fornminnemärkt och får ej röras. 
För att få stybben att ligga kvar så används block runt kolmilan, sk hyllor som håller stybben på plats och rinner ej av. 

Fram till 40-talet hade man inte skorsten utan man stack hål i kolmilan där kolningszonen var i kolmilan men sedan började man använda skorsten som förkortade kolningstiden och gjorde kolmilan mer lättskött. Så man gör en rökgång ut från kolmilan där man reser en skorsten. 

Så står kolmilan klar och det är dags att sätta fyr. Först går man runt kolmilan och gör draghål längst ner, det här som luften kommer in i kolmilan, antal beror på kolmilans storlek. 
Sedan börjar att tända en liten brasa i en hink, plåt eller dylikt så det blir en ordentlig glödbädd som man sedan släpper ner i mitten av kolmilan, i tändtrumman. Sedan fyller man på med fint späntad ved som får ta sig ordentligt innan man lägger på ett provisoriskt lock ovanpå tändtrumman. Nu är kolmilan tänd men man behöver fylla på ved tills man ser att kolmilan har tagit sig och går själv. 
En stund före tändning av kolmilan gör man en brasa under skorsten, detta för att skorsten ska bli varm samt skapa drag i kolmilan. Man ser till att under hela tändningen att det brinner en brasa där, först när kolmilan blivit fotvarm får brasan brinna ut. 

Vid tändning av kolmilan så bildas det gas som är lättantändlig, minsta gnista så antänds gasen och kolmilan exploderar. Ibland märks det som en liten nysning, ibland är det så kraftigt att den kastar av sig stybben och blottar veden. Då gäller det att vara snabb att kasta på stybben och göra kolmilan tät igen. Med skorsten så går den mesta gasen ut genom den och man märker ej så mycket av detta men ändock kan detta ske. Förr då man ej hade skorsten så kunde det blir riktigt kraftiga explosioner och kolaren fick arbeta hårt och när han var klar så kunde kolmilan på nytt explodera. 
Man kan märka att något är på väg att hända då det slutar att ryka från skorsten och man kan höra att det kolmilan suger in luft, då gäller det att vara beredd. När kolmilan blir varm så försvinner denna fara. 

Nu när kolmilan är igång är det passning dygnet runt tills hon gått klart. Första dygnet är det mycket passning bl.a. påfyllning av ved i tändtrumman. Röken berättar vad som händer inne i kolmilan. Röken ska se ljus och tjock ut då är det ok, blåaktig då är det kol som brinner, grå rök, ved som brinner. Då får man försöka hitta området som bråkar, ibland bildas det tomma områden där veden ej fallit efter sk frät och med hjälp av klubban klappa ihop detta. Om man ej gör detta kan hela kolmilan brinna upp. I riktigt besvärliga situationer kan man ibland få öppna upp och fylla på med ved. 

När kolmilan börjar gå ut så märks det bl.a. på röken som blir tunnare, man håller även ett öga på draghålen om det är glöd i dem. Är det glöd stänger man den och ett nytt öppnas vid sidan om. Detta gör man tills det har varit glöd runt om i hela kolmilan. Då stänger man ner kolmilan, skorsten plockas bort och kolmilan ska klubbas helt lufttät. Men kan även dämma kolmilan ,det vill säga man luckrar upp kolstubben, har på vatten och klubbar hårt. Vattnet gör att kolstubben blir extra lufttät. Sedan ska stybben på kolmilan hållas fuktig i några veckor och då kväver man den ev. glöden som finns i kolmilan. Daglig tillsyn till man river kolmilan så inget händer under avsvalningsperioden. 

Efter komilen har stått på avsvalning i några veckor ska den rivas. Har man tur har kolmilan svalnat av och rivningen blir ett enkelt arbete men ibland så flammar det upp och man får se till att släcka glödande kolbitar som man doppar i ett spann vatten, det går också använda en vattenspruta, typ blomsterspruta. Man får aldrig dränka glödande i kol i vatten, då förstör man kolet. 
När kolmilan är utriven och kolet ligger på backen så är det dags att packa i säckar. Vet man med säkerhet att kolet är kallt vid utrivningen kan det packas direkt i säck annars låter man det ligga på backen ett dygn innan det packas. En kall kolbit kan ha ett glödande kärna och därför ska man vara vaksam. 

Nu är kolmilan klar ska det städas undan på kolningsplatsen och redskap ställas undan. 
Kol från en kolmila ger mycket mer värme och när man använder till grillning så behövs det bara en bråkdel mot det kol man köper i affären. 
Kolar man på björkved brukar man få ca 40 % , barrved 50% så på en kolmila på 10 kubik får man ut 4 kubik lövvedskol, på barr 5 kubik kol. Sedan beror det också på vedens torrhet och hur hårt man kör kolmilan, en långsam process ger mer och bättre kol.