Kolarens liv var inte enkelt, det var ett ensamt liv i skogen ofta flera veckor i sträck. Vakandes över milan som kunde bli lågornas rov om han inte var uppmärksam. Sömnbristen gjorde att fantasin sattes på prov ibland.
Att kola en kolmila är fylld av mystik och skrock, det gäller att säga rätt saker och göra på rätt vis. Man får aldrig säga eld för då kan kolmilan börja brinna, istället säger man sätta fyr eller liknades ord. Vatten ska man också ta det lugnt med, tvättar man sig då kräver även kolmilan vatten. Att använda metallföremål när man reser kolmilan gör att kolningen går dåligt. Så det gäller att göra allt rätt för att få en bra kolning.
Sen har kolaren en god medhjälpare, Skogsfrun, hon vakar över sina och så länge kolaren är god mot henne så hjäper hon till med passning av kolmilan och meddelar om något händer. (något vi själva har varit med många gånger). Men är kolaren vred och lyssnar inte på Skogsfruns varningstecken går det riktigt illa, så illa att kolmilan kan brinna upp.
Skogsrået är skogens oftast kvinnliga härskarinna, rådare över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Hon är smeksam och inställsam.
I Götaland och sydöstra Svealand var hon framifrån skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd, men var noga med att visa bara den vackra sidan.
Längre norrut, i Dalarna och andra fäbodsområden ser hon ut som en vanlig kvinna i ryggen, men har i stället vanligen svans. Oftast är det en kosvans eller hästsvans, men ibland en rävsvans.
Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Om den förförde är jägare belönas hans kärlek med stor jaktlycka, men skulle han bli skogsrået otrogen, kommer han att drabbas av ständiga olyckor. Han kan undgå stormiga nätter, där lägerelden slocknar, genom att avlossa ett skott mot henne.
Om man lockad av skogs-snuan går vilse i skogen, ansåg man i Småland att man kunde komma på rätt stråt genom att vända tröjan avig och läsa Fader vår avigt.
En annan regional variation är att skogsrået i Svealand och södra Norrland uppgetts haft kreatur, som hon vallade på skogen och som hon lockade på. I samma område hade hon även hund. I Skåne förekom även ett manligt skogsrå kallat skogman. Denna föreställning var vanligast i sydöstra Skåne.
Skogsrået hade även positiva egenskaper. Genom att blåsa ner i bösspipan kunde hon göra så att vapnet aldrig missade, dock såg hon till att bössan alltid missade hennes egna ridälgar. Hon sades ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen.
Trots att skogsrået är ett solitärväsen hörde hon kanske ursprungligen till en grupp kollektivväsen lika de sydsvenska trollen. I somliga uppteckningar kallas hon för övrigt också för Trollet, Trollkäringen eller dylikt.
Liknande väsen förekommer i övriga Skandinavien. I de norra delarna av fäbodkulturen motsvaras hon av vittra, i Norge av huldra, i Danmark av Elverpigen (älvaflickan) eller Mosekonen (myrkvinnan), jfr. mosse.
Källa: Wikipedia